Nu följer några hemska dagar för både mig och Manda. Jag är som en hök på henne. Hon får knappt röra sig utan att jag är där och funderar om det är nåt på gång. Jag känner igen beteendet nu det är ju femte whippetkullen. Kan inte komma i håg att jag var så här när vi väntade tibbarna men jag hade kanske lite mer runt mig då som gjorde att jag var tvungen att släppa tiken. Då hade jag barn hemma med allt vad det innebär nu är jag nästan ensam bara mannen som smyger runt i huset och klarar sig själv om så skulle vara.
Ja det är lite synd om Manda nu. Det är ju så spännande. Nu vill jag se vad det blir för färger, kön och antal, Tålamod är inget jag är född med:)
 Jag kan inte tycka att hon är överdrivet tjock så det blir nog en lagom kull med valpar.

Kram