Jag har blivit med hus, tror jag.
Jag har inte skrivit papper än men jag har bestämt mej och jag och säljaren är överens.

Det är inte första gången jag är med hus.
-82 byggde jag och min fd man hus i Vattnäs. Tyvärr tyckte jag att huset blev lite litet när familjen växte så vi sålde och köpte ett större hus i Oljonsbyn i Orsa. Det var ett sånt där härligt hus med vedspis, kakelugnar och innerdörrar från 1889. Dom var vackra. På den tiden hade vi 1 blandrashund, Totte, och en Beraded Collie, Napoleon. Ninni, min yngsta dotter var ca 2 år när vi köpte Napoleon och hon hade lite svårt för att säga hans namn så hon kallade honom Massepoloan. Som om det var lättare:) Vi skaffade kvigor och får till gården i Oljonsbyn den var i storlek 1.5 ha. Kvigorna hade vi en sommaren sen var det dags för slakt. Mycket god mat. Höns blev det också och kalkoner. Dom första kalkonerna vi köpte var jättesmå när vi tog hem dom så dom låg under värmelampa. En av dom höll på att dö i det lilla vatten som var inställt. Då fick han komma in till mej. Jag bäddade i en kartong med varma handukar. Handukarna höll jag varma i torktumlaren. Jag matade honom med sked en hel natt och han överlevde! Tyvärr varade lyckan inte så länge han dog några dagar senare.
Ja, detta hus flyttade jag ifrån frivilligt när vi skilde oss. Något jag ångrar lite idag alltså inte skilsmässan utan flytten. Jag hamnade i lägenhet, hyresrätt, så småningom köpte jag en bostadsrätt. Det blev en dyr historia så jag köpte mej ett hus. Det var ett perfekt hus för mej och barnen. Där föddes mina 2 kullar Tibetansk terrier. Som ni vet så växer barn och plötsligt var mina stora och började flytta hemifrån. Dom gick gymnasiet på annan ort och kom inte tillbaka hem. Där satt jag i mitt stora hus. Det var en våning för mycket. Det var bara att sälja och flytta till lägenhet igen. Sen träffade jag en karl och vi köpte ett hus tillsammans men det höll inte så det var tillbaka till lägenhet. Men nu hoppas jag att jag har köpt hus som jag ska trivas i resten av mitt liv eller i alla fall många år. Det är varken stort eller litet. Det ligger granne med skogen och det passar mej och hundarna perfekt och jag tror att det kommer att finnas höns på gården.
kramar

Jörgen har skickat några bilder från vårt besök i Karlskoga.

Matilda i fåtöljen. Nöjd och belåten när hon får kura

i hop sig .

Mira-Belle

Vågar vi lukta eller äter han upp oss??

I går var vi ute på äventyr. Jag, Mona, Matilda, Mira-Belle och Maya tog bilen och åkte till Jörgen och Janet för att hälsa på. Vi blev väl mottagna med med god mat och kaffe och en härlig pratstund. Nu var det ju en bit att åka så vi blev inte där så länge.
Både jag och Mona hade nog inte riktigt "alla" med oss när vi åkte för ingen av oss kom ihåg att ta kameran med oss. Men vi träfade i alla fall 3 whippar, 1 greyhound och 1 pekingese. Den lilla peken satte sig i respekt direkt. Mira-Belle kom nog ihåg vem som bestämde från sina första veckor i livet då hon ju är uppfödd av Henrik och hos honom bor det ett antal pekar. Matilda däremot struntade i allt, hittade en skön fåtölj, slappnade av och kurade. Maya var väldigt nyfiken och vågade sig tillslut fram och lukta på den lilla prinsen. Whippetpojkarna blev alldeles till sig av alla flickor så dom fick inte vara med hela tiden men Mira-Belle hann i alla fall lära Kenzo att skälla. Tack Jörgen och Janet för att vi fick komma och för den goda maten. Vi ska försöka bjuda igen snart.
kram

Nu är vasaloppet i gång. Folk överallt. Bilar så långt ögat kan nå. I vanliga fall tar det ca 4 min att åka in till centrum nu tar det nästan 1 timme. Men jag tycker det är härligt. Alla är glada , vänliga och hjälpsamma. Vi har fest veckan lång. Ja, nu har det ju blivit så stort detta vasalopp så festen håller väl på över en vecka. Från fredag den 20/2 till söndag den 1/3. Vasaloppsfesten slutar alltid med vad man förr kallade vasaloppsbal men som nu heter vasaloppsdansen.Då kommer dom, dom som åkt 9 mil på skidor och dansar hela kvällen. Det är helt galet att man orkar. Men kanske får man en riktig kick när man klarat detta styrkeprov. Själv har jag bara åkt tjejvasan som är 3 mil och då bröt jag svanskotan så det kommer nog aldrig mer att hända. Jag får ställa upp och heja efter spåret i stället. Det är också jättekul. Man står där och hejar på alla och tänk att dom hejar tillbaka hur trötta dom än är. Det verkar som dom är så glada för att få åka så hur trötta dom än är så ler dom.
HEJA ALLA VASALOPPSÅKARE, SNART ÄR DET BARA SPURTEN KVAR.
Kram

Maya och Morris på handknutna mattan hos mormor



På samma matta mäter vi käftarna.
Vem har störst?




Alla "barnen".
Theodor 2,5 år, Tristan 3,5 år och Tilja 1,5 år.
Maya och Morris 9 månader.


Maya är nog den enda hunden som fått intagit
denna möbel.

Vilma finns inte mer.

Jag tog bort min Vilma i fredags. Tyvärr kunde jag inte göra annat. Hon var drygt 9 år och funkade inte som hon skulle. Men hon hade ett bra liv det tröstar jag mej med.

Det känns alltid hårt att ta ansvar för någon i en sån situation men det måste göras.

kram

Igår var en underbar vinterdag. Solen, snön och 6 minusgrader kan det bli bättre?

Inatt har det varit kallt. Kommer upp och tror att jag ska ta en längre runda med hundarna innan jag går till jobbet men vad ser jag? 19 minusgrader!!!

Det blir en kort tur och sen snabbt in i värmen igen. Dagen kommer nog att bli underbar igen.

Igår och idag har vi varit ute på sjön med hundar och ungar. Det är hur mysigt som helst. Hundarna är som galna och springer vilt. Det bästa är väl att snövallarna är mjuka så att hundarna kan åka in i dom när det går för fort för att stanna själv. Vi har inte fint väder så därför kan vi få vara själva på sjön annars är det hur mycket folk som helst som åker skridskor. Jag tror att dom har plogat bana runt hela sjön. Det blir några mil. Holländarna är här och åker hur mycket som helst. Jag tror att dom sägs åka upp mot 200 mil/pers när dom är här under 1 vecka eller 2.

Vi går och åker pulka det tycker vi är bäst

Morris

Jaha, så var det dags att ta stygnen från Mayas hals.
Jag åkte till Mona för att jag tyckte vi kunde vara två när vi tog dom. Det är ju lite läskigt om dom sitter hårt eller krypit in i skinnet. Väl där så fikade vi först och lät hundarna leka lite sen var det dags.
Jag la ner Maya på golvet och Mona tog fram grejerna som jag fixat. Maya la sig snällt, protesterade nästan inte alls, vände snällt upp halsen och vad hittar vi? jo, 1 stygn fanns kvar vart dom andra 3 tagit vägen vet ingen. Men det gjorde inget för såret såg fint ut det har nog läkt bra och man kan väl säga att vi hade tur i oturen för såret/ärret sitter ju på halsen så det syns inte.

kramar