Nu har jag varit ute på min första jakt. Vi åkte ner till Lasses jaktmarker med 4 hundar, whipparna fick stanna hemma. Fredagen ägnade vi åt att träna drevrar och liten jämte.
Vi började med Honey, äldsta drevern. Hon sprang omkring lite häll koll på oss hela tiden. Jag kände mig ganska lugn, sprang hon inte längre än så var det väl ingen fara. Men så plötsligt fick hon vittring på nåt och drog. Hon gjorde som hon skulle enligt Lasse. Hon hade pejlen på sig så vi kunde följa henne via mobilen. Hon höll på ganska länge och kom till slut tillbaka mot oss men vände igen och sen sprang hon bara längre bort. Vi försökte följa med henne men hon var borta. Vi gick till bilen och släppte ut dom andra hundarna en stund men gick sen för att se om vi kunde få henne att följa oss tillbaka. Vi hörde henne hela tiden och såg vart hon var på pejlen så det var ingen fara. Vi fick kontakt och kopplade henne och gick till bilen för att byta hund.
Nu var det Lillans tur. Hon tycker livet är härligt så hon sprang runt och myste. Plötsligt fick hon upp ett spår och gav sig iväg men det blev inte så långt för henne. Hon kom tillbaka till oss av sig själv. Sist men inte minst så var det lilla Märtas tur att få springa lös och njuta. Hon är så pass ung så vi trodde väl inte att hon skulle hitta nån älg men hon skötte sig och hade mysigt.

Lördagen var det allvar. Dags att träffa jaktlaget och sedan gå med Zita, gammeljämten, och se om hon kunde hitta nån tjur eller kalv för det är bara det dom får skjuta. Hon fick upp ett spår och följde det fram och tillbaka och till slut åt fel håll. Jaktlaget beslutade att byta plats, och jag som lärt mig att en hund alltid kommer tillbaka till den plats där man skildes. Jag tyckte inte om att vi åkte iväg och lämnade henne men Lasse sa att det var lugnt och jag måste väl lita på en gammal jägare. Vi ställde oss inte så långt ifrån en bro som Zita hade korsat för att hon antgligen skulle gå tillbaka samma väg som hon hade gått. Och när vi stått en stund tar Lasse geväret och där står en älgko. Hon var så nära att jag nästan kunde klappa henne. Nu blev jag aldrig orolig eftersom jag visste att han inte fick skjuta men jag vet inte hur jag reagerat om han skjutit henne. Kanske jag hade ropat så att hon hunnit iväg eller så hade jag känt spänningen i det där med jakten. Jag hoppas att jag en dag får veta hur jag känner. Jag vet att jag ska följa med fler gånger för det var underbart att få vara i skogen en hel dag. Så mycket vackert för ögat att se.